Techloves reflektioner om teknikens framtid, communityns kraft och varför PHP fortfarande levererar
Skribenten är vår CTO Tommie Lagerroos på Techlove Dev AB, och älskar att bygga affärskritiska lösningar med Laravel, React och systemarkitektur i centrum
För att fira att PHP nyligen fyllde 30 år bjöd JetBrains, som bland annat bygger den kända IDE PHPStorm, igår in till PHP Verse – en samling intressanta samtal, idéer och insikter om var PHP-världen är på väg. Som CTO på Techlove var det inspirerande att se hur PHP fortsätter att utvecklas och anpassas till nya krav – inte minst i hur vi bygger moderna applikationer.
En av de mest spännande sakerna jag tar med mig är något som kallas Model Context Protocol (MCP). Det låter tekniskt,och är det också. MCP addresserar ett mycket konkret problem som både utvecklare och beställare ofta stöter på: Hur får vi våra system att agera olika beroende på vem som använder dem, och i vilka sammanhang?
Vad är Model Context Protocol?
I korthet handlar MCP om att kunna berika våra modeller – alltså de byggstenar i ett system som beskriver till exempel en användare, ett projekt eller en beställning – med kontextuell logik. Istället för att modellen alltid beter sig likadant, kan den anpassa sig beroende på vilken användare som frågar, vilken roll de har, eller i vilket flöde de befinner sig.
Tänk dig att du har en Project-modell i Laravel. I vanliga fall kanske den returnerar samma data till alla användare. Men med MCP kan modellen själv avgöra: ”Vem är det som frågar, och hur mycket borde jag visa?”
Ett konkret Laravel-exempel
Anta att du har följande modell:
Istället för att dölja fält i din API-respons ute i ett Resource-objekt eller i kontrollern, så centraliserar du beslutet till modellen själv. På så sätt har varje modell kontextuell intelligens – den vet hur mycket den ska avslöja beroende på vem som frågar.
Du kan också abstrahera detta ytterligare med ett “context service”-lager eller polymorf logik, men det grundläggande tänket är just detta: flytta ansvaret till platsen där datan faktiskt bor.
Varför är detta viktigt?
För dig som inte är utvecklare kanske det här låter som en onödig detalj – men det är det verkligen inte. Det är en pusselbit i hur vi bygger system som är mer flexibla, mer säkra och som gör underhållet enklare När vi på Techlove bygger komplexa affärssystem vill vi att rätt information visas för rätt person, utan att riskera att någon ser något de inte borde. Med Model Context Protocol kommer vi närmare den visionen – på ett sätt som både utvecklare och användare vinner på.
Men är det inte lite… för tidigt?
Jo, kanske. Jag tror att MCP – just nu – är för abstrakt för många att greppa eller motivera i en vardag fylld av deadlines och affärslogik. När man bygger ett vanligt affärssystem är det lätt att tänka ”vi gör bara en if-sats i kontrollern” – och det fungerar. Men det som idag känns som överstruktur, kommer snart vara det som gör att systemen håller ihop när de växer.
Det här påminner mig om hur Apple precis presenterade Liquid Glass – en subtil ny designprincip där gränssnittselement ser ut att vara gjorda av genomskinligt glas, som flyter ovanpå omgivningen. Många har redan kritiserat det som ”onödigt fluff”, men egentligen är det ett genidrag.
Apple vet att vi snart kommer börja titta på gränssnitt genom smarta glasögon. Det här är ett sätt att vänja ögat, så att det inte känns främmande den dagen glasögonen är verklighet. En mjukstart, n kulturell bootstrap som gör förändringen enklare att ta emot.
På samma sätt anser jag att MCP är ett koncept som – även om det kanske känns lite för ”arkitektigt” just nu – kommer vara självklart om ett par år, när applikationer blir mer dynamiska, personaliserade och uppkopplade mot flera roller, enheter och flöden.
Och som med mycket annat: de som börjar experimentera tidigt, ligger steget före när standarderna väl sätter sig. Jag ser fram emot att bygga min första webbapp i gränslandet mellan hemsida och verklighet.
